stridis.blogg.se

Det började igår!

Jörgen filmade mig när jag lekte med Troja och Holger. När jag sedan såg filmen så blev jag alldeles kallsvettig - Jag såg ju fetare ut än jag gjorde innan jag började denna resa. Samtidigt började tvivlen komma: Jag skulle aldrig klara av att komma ner i normalvikt igen, att jag gick ner för långsamt.... Just den här mentala biten var jag inte riktigt förberedd på. Jag visste ju att jag sakta men säkert hade minskat 16 kilo, att mina mått stadigt minskade, att jag inte ens med bälte skulle kunna ha mina bussbyxor igen, men ändå fanns tankarna där.

Det enda vi hade upplysts om är att en ovanligt stor procent av de som genomgått en gastric bypassoperation utvecklar ett alkoholberoende. Jag kan säga att jag nu vet när det för dessa människor startar - i den fas jag befinner mig just nu.

 

Nu är inte risken för mig direkt överhängande. Senaste gången jag förtärde alkohol var för nästan 10 månader sedan - På Eva-Lenas 40-års fest den 29 september 2012 och gången innan dess var en gång under sommaren 2010. Jag bestämde mig när jag blev beviljad den här operationen, att helt avstå alkohol resten av mitt liv. Det är ingenting jag behöver eller ens tycker om så det var inget svårt beslut. 

 

Men själva känslan av hopplöshet var helt ny och oväntad. Det jag ofta glömmer bort är att det är en lååång process att bli av med alla kilon - att man inte vaknar en dag och, poff, så är man smal igen. Nu ska bara min hjärna inse det också. Det måste ta tid, hellre längre än kortare, för lös hud lär det bli vilket som. Jag skulle behöva börja träna genast, men det tar emot. Allra helst skulle jag vilja simma några gånger i veckan, men att ta sig iväg själv, klä av sig inför en massa okända människor och ta sig till en bassäng, är ett av mina mentala hinder som jag måste ta mig igenom. Vore bra om jag kunde övertala någon att följa med och simma?

 

Om en vecka tänker jag börja jobba. (Har sparat gamla byxor som varit för små som jag nu kommer i) Maten är fortfarande ett problem, men inte längre ett lika stort. Problemet är inte längre att jag vill äta för stora portioner, jag kan nu mäta med ögonen ungefär hur mycket jag kan stoppa i mig utan att få dumpa. Problemet är att jag ofta äter för snabbt. Då fastnar det i halsen istället och jag får inte i mig den mängd som jag behöver. Men det ska jag träna på denna veckan.

 

Här kommer dagens mått:

 

Vikt:      83 kg   (-16 kg)

Byst:    109 cm  (-10 cm)

Midja:   100 cm  (-13 cm)

Rumpa: 101 cm  (-11 cm)

Lår:        59,5 cm (-6 cm)

Vad:       40 cm    (-0,5 cm)

 

/Anneli

(fortfarande snusfri men med tuggummin och plåster)