stridis.blogg.se

Kom på att det var väääldigt länge sedan jag skrev någonting här, kom inte ens ihåg hur man loggade in utan fick prova mig fram. Mycket har väl egentligen inte hänt sedan jag sist skrev, jag mår oerhört bra på alla sätt. Jag fick fast anställning i våras, vilket var ett ordentligt lyft, pengar har ju inte funnits till mer än det nödvändigaste under flera år. Nu har jag råd att unna mig saker som jag tidigare bara drömde om och jag kan säga att det har blivit väldigt mycket kläder och skor! Förra veckan var det återbesök på Lindesbergs lasarett. Alla proverna var bra, ingen diabetes! Maten går skapligt, men jag dumpar relativt ofta fortfarande, speciellt om jag råkar äta för mycket, eller fettrika produkter. Mjölk, yoghurt och fil kan jag fortfarande inte få i mig, men jag köper kalktabletter från Alg-Börjes och kompletterar med istället. Stekt kött går inte heller, stekt fisk går lite bättre. Spagetti och makaroner mår jag inte heller så bra av men jag kan äta lite iallafall. Allra bäst mår jag av en sallad gjord på isbergssallad, tomater, gröna oliver (favoriten), kokt ägg och räkor, ibland med cous cous. På jobbet brukar jag äta en Billys original med lite sallad. Billys funkar faktiskt riktigt bra, trots att det kanske inte är bästa maten direkt. Jag har svårt med kolsyra fortfarande. Bästa drickat är faktiskt vatten med lite pressad citron. För någon månad sedan fick jag en råsaftcentrifug av min pappa och den använder jag regelbundet till att pressa morötter. Drickat blir till mig och Erik och slafset som blir kvar blandar jag i hundarnas mat. Det funkar också väldigt bra att frysa in om man gör större satser. På Ålandsresan provade jag med lite vin till maten, men redan efter några klunkar insåg jag att jag fortsättningsvis får hålla mig till alkoholfritt! Det blir dessutom mycket billigare - halva priset i baren! Skitbra!

Här är mina mått 15 månader (nästan) efter operationen:

Vikt: 58 kg

Byst: 92 cm

Midja: 72 cm

Stuss: 89 cm

Lår: 49 cm

Vad: 35 cm

Största problemet är fortfarande min röv! Har svårt att sitta på grund av att det känns som svanskotan är alldeles för lång? och så är jag väldigt vass i sittbenen, så det blir inget av att skaffa mig en häst igen den närmaste framtiden. På jobbet har jag en luftkudde med mig och sitter på, annars skulle det inte fungera alls!

Nu har jag skjutit upp det här med att skriva alldeles för länge så nu måste jag ta tag i det. 7 månader har redan gått sedan operationen i juni 2013. Jag mår så himla bra!!! Mina mål är nådda. För en månad sedan slutade jag med både diabetes- och blodtrycksmedicinen. Har visserligen inte varit iväg för prover än, men jag tror och hoppas att mina värden ligger skapligt, för det känns så. Härom dagen nådde jag mitt viktmål också: 60 kg. Så nu har jag gått ner 39 kilo! Det är inte klokt, jag är själv väldigt nöjd med mig själv. Fortfarande kämpar jag med maten. Eftersom jag inte blir särskilt hungrig, någonsin, så glömmer jag ofta bort att äta så ofta som jag ska. Försöker också äta allt nu, även sådant som jag har dumpat av tidigare och det funkar oftast bra men inte jämt. Jag kan nu äta lite mjukt bröd och lite annat gjort på vetemjöl, äter även en del stekt mat, men det mår magen sämre av. Har även haft två känningar av gallan. Den första gången efter att ha ätit jordnötter, och förra veckan efter att ha ätit lite kebab med pommes. Jag har lite dåligt med kläder nu, men jag har hunnit köpa två par jeans, av vilka ett par redan är för stora (31"/30"har dem till jobbet) och det andra paret (30"/30") börjar också bli för stora. Nästa gång blir det tum 29"/30".

Dessutom har jag köpt två par stövlar. Det har jag inte kunnat göra på många år eftersom jag har haft så tjocka vader, men nu går det bra!  Just nu känner jag mig lite luggsliten och så är jag likblek. Den här kylan som kom igår vill jag att den snabbt försvinner, jag fryser så det värker i lederna. Allting hänger just nu: magen, låren, överarmarna, tuttarna, fast det gjorde de innan också, men nu är de som två smala disktrasor nånstans nere på magen. Jag har gått från behå-storlek D90 till B/C 80. Röven är väl kanske det största problemet. Jag kan ju inte sitta ordentligt. Först var det bara sittbenen som gjorde ont, nu känns det som att svanskotan har blivit tio centimeter längre också, så när jag jobbar har jag med mig en uppblåsbar kudde från XXL. Nackdelen med luftkudden är att balansen blir sämre, men nu måste jag ta på mig bältet varje gång så jag sitter stadigt och det glömde jag ofta förut - inget ont som har något gott med sig!.

 

En annan sak som jag har lagt märke till är att det tydligen är helt okej att säga till någon att den måste börja äta och inte får gå ner mera. Det motsatta skulle ingen människa ha sagt när jag var tjock. Jag blir faktiskt ganska förbannad. Ja, jag ser lite maläten ut just nu, men jag är INTE underviktig och är nog inte den typen som blir det. Det kommer nog bli bättre när kroppen själv har vant sig vid den nya vikten och även mina medmänniskor har vant sig.. Det är faktiskt ganska ohyfsat att säga sådant. Vad ni tycker om mig kan ni hålla för er själva! Jag mår bra och allt annat skiter jag i!

Jag har gjort en tabell med min viktresa som ni kan se här:

Hej. Nu har det gått en hel månad igen. Jag fryser, axeln värker som skrutt och jag är så otroligt trött hela tiden och håret är som ett stort skämt, torrt, frasigt och lossnar i massor. Men dessemellan mår jag även otroligt bra. Har kompletterat vitaminintaget och nu äter jag dagligen dessa mediciner och tillskott:

Metformin (diabetes)

Levaxin    (sköldkörteln)

Losartan  (blodtrycket)

Panto-3   (för håret)

Apoteket Kvinna (kosttillskott)

Betolvex            (B12 vitamin)

Blutsaft             (flytande järntillskott)

Flytande D-vitamin  (mot tröttheten)

Flytande Aloe Vera  (för magen)

Magnesium

Metformin  (diabetes)

Kalktabletter (istället för mjölkprodukter)

1 msk nyponpulver (för mina värkande axlar)

 

Tvingar mig nu att äta lagad mat, vilket ibland går bra och ibland går åt skogen med dumpningar och magvärk. För ett par dagar sedan åt jag en pepparkaka och en stund därefter blev det en ordentlig tarmrensning och vips, så hade jag gått ner till 66 kilo. Tyvärr gick jag upp ett kilo tills dagen därpå igen. Men nu är jag nere igen.

Det största problemet är tröttheten och min dåliga axel. Jag har inga insomningsproblem alls längre, inte så länge jag sätter på en ljudbok ialla fall. Men sedan vaknar jag flera gånger under natten av att min axel värker. Energi har jag i ett par timmar, sedan dalar den och jag blir som en zombie. Det har gjort att jag har bestämt mig för att max jobba fyra pass i veckan året ut. Hälsan går före pengar! Sitsarna i bussarna har också länge varit ett stort problem. De är så nedsuttna att de i bakkant har nån form av spiral som sticker upp - precis där jag har min svanskota. Men nu har jag fixat en uppblåsbar sittdyna och då fungerar det bättre. 

 

Jag har fått jättemycket positiv uppskattning på sista tiden vilket är skoj, men samtidigt kan jag inte låta bli att undra varför en del av dessa, som jag tidigare aldrig ens har pratat med, idag pratar som om vi känt varandra i hundra år, dög jag inte tidigare? Jag är ju samma människa på insidan nu som då. Men men... Jag vet vilka mina "vänner" är!

 

Här är dagens mått:

Vikt: 66 kg

Byst: 100 cm

Midja: 85 cm

Stuss: 91 cm

Lår: 51,5 cm

Vad: 36 cm

 

Nu ska jag tända lite goda doftljus och mysa med mina hundar.

PS. Jag har nu varit snusfri i 5 månader också!

/Anneli

 

 

Idag mådde jag inte bra! Inte alls bra!! Jag hade mitt livs första gallstensanfall härom dagen. Efter två timmars olidliga smärtor drog jag i mig två stycken treo. Det skulle jag nog ha låtit bli. Men det gick över ialla fall. Men idag, just när jag skulle åka till jobbet fick jag en störtblödning från tarmen, trots att jag inte hade någon avföring eller annat som kunde trigga igång det. Men jag laddade med bindor och åkte till jobbet. Men väl där tröt modet och orken med för den delen, så jag dealade med TL om att köra första delen så de kunde få fram en ersättare till resten och så tog jag bort morgondagens körning också. 

 

Jag började körningen med linje 1 mot Universitetet. Väl framme gick alla av, utom en farbror som satt framme hos mig på handikapplatsen. Nåja, det är inte så ovanligt, han hade väl bara åkt fel? 

 

Sedan fortsatte jag med Linje 4 mot Mellringe. I Mellringe gick alla av, utom farbrodern. Jag frågade vart han ville åka, och han svarade, på ganska dålig engelska att han skulle till Universitetet. Jag förklarade att vi just hade varit där och han svarade att han visste det?

 

När vi kom upp till Universitetet igen satt han fortfarande kvar och när jag undrade om han inte skulle gå av nu så svarade han att det var så sent och han nog skulle åka hem igen. Han sa att han bodde i ett bostadsområde på väster och jag förklarade att bussen bakom mig strax skulle åka mot just det området. Själv skulle jag köra tom upp till Brickebacken och där köra linje 2 mot Lundby. Jag skulle alltså också åt det hållet fast det skulle ta lite längre tid. Då svarade han: I stay with you! Gulliga farbror.

 

Så vi tommade upp till Brickebacken och körde sedan mot väster. Varje gång jag tittade på honom fick jag låten

"Somebody´s watching me" med Rockwell i huvudet. Ungefär en gång i halvtimmen ringde hans telefon och han svarade lite kort någonting på arabiska.

 

Kanske var det bara så att han ville vara lite ifred från sin familj en stund och då valde att sätta sig på en buss och bara "go with the flow"

 

Det är inte klokt vad tiden rusar iväg. Fryser gör jag redan så jag längtar inte precis efter mer snö och kyla i flera månader. Jag har i nästan en vecka haft problem med magen och har dumpat väldigt mycket och haft magknip. Det började förra lördagen efter att jag ätit jordnötter, så det kommer jag aldrig mer att prova äta! Men nu verkar det att ha vänt igen och igår provade jag lite smörgåstårta, och det gick bra, men det smakar inte alls lika bra som före operationen tyvärr. Jag tappar fortfarande mycket hår, men det känns inte som ett så särskilt stort problem faktiskt trots att min omgivning trycker på om att jag ska klippa mig kort. Jag var väl medveten om att jag skulle tappa, men det finns faktiskt större problem att fokusera på just nu. t.ex. att jag inte kan äta tillräckligt och inte vill äta heller. Det är inte så kul att äta när man inte tycker om någonting och dessutom mår illa efteråt. DET är problemet jag tycker är viktigast för närvarande. Fick ett annat bakslag igår också. Jag har ju haft stora problem med min vänstra axel några månader - en sån jäkla värk att man bara vill lägga sig och dö ibland, och min kusin, som är naprapat kände på den och konstaterade att det är en förslitningsskada och inte går att fixa varken med träning eller naprapatbehandling. I värsta fall får det väl bli en kortisonspruta ibland då. 

 

Här är dagens mått:

 

Vikt: 70 kg (-29 kg)

Byst: 102 cm (-17 cm)

Midja: 84 cm (-29 cm)

Stuss: 92 cm (-20 cm)

Lår: 53,5 cm (-12 cm)

Vad: 37 cm (-3,5 cm)

 

Nu har jag bara fem kilo kvar till "normalviktsBMI" Men enligt mina planer har jag 10 kilo kvar. Det är inte klokt - ett kilo till så har jag gått ner 30 kilo eller två hundmatssäckar på 15 kg var.

/Anneli

I morgon har det gått 3 månader sedan operationen i Juni. Det mesta har varit helt fantastiskt, men också en del saker som fungerat mindre bra.

 

Jag har nästan aldrig huvudvärk längre - tidigare konsumerade jag minst två rör med treo varje vecka (minst), jag har ingen ischias, ingen ryggvärk, benen domnar aldrig när jag går längre sträckor, inga hälsporrar och inga benvävskänningar. Jag är glad nästan hela tiden!

 

Det som är mindre bra är att det fortfarande inte fungerar till fullo med maten, jag dumpar ofta och mår illa när det luktar mat. Dumpningarna är inte helt konsekventa heller - ena dagen tål jag en maträtt - andra inte. Svårast att äta är fortfarande stekt mat, mat med innehåll av vetemjöl och mjölkprodukter. Har dock hittat frukostflingor gjord på dinkel som går bra och oftast tål jag en mindre mängd laktosfri mellanmjölk till dessa.

 

Det som jag aldrig har dumpat av är barnmatsburkarna och sallad (oftast med räkor). Så när jag jobbar försöker jag hålla mig till de "säkra" rätterna.

 

Det är också en hel massa mat som jag inte längre tycker om, så det är ingen förlust att jag inte längre kan äta Mc Donaldshamburgare - det är inte gott! och så allt som är sött, mogna frukter och läsk t.ex. Numera håller jag mig till vatten (ibland med pressad citron), gröna bananer och annan, inte så söt frukt.

 

Det jobbigaste just nu är min vänstra axel som värker som sjutton dygnet runt. Det började redan någon vecka efter operationen och verkar inte ge med sig. I början tordes jag bara ta alvedon, men sedan ett par veckor tar jag en ipren innan jag går och lägger mig, då somnar jag ialla fall.

 

Jag tappar hår i mängder nu. Igår gjorde jag en (1) fläta. Den blev lika tjock som två flätor innan operationen. Jag blir nog tvungen att klippa mig kort framåt vintern.

 

Snart är mina järntabletter slut också, så då blir det till att vara ännu noggrannare med vad jag äter. Det är ju tur iallafall att jag inte har några månadsblödningar längre (det är 7 månader sedan sist) så där försvinner inget järn ut ialla fall.

 

Jag har redan börjat frysa, jag som inte har frysit på många år. Jag har redan fått börja sova med långärmad pyjamas och raggsockor.

 

Jag kan fortfarande inte se någon skillnad när jag ser mig själv på kort, mycket märkligt. Men kläder är ett kapitel i sig. Jag har blivit så mager över röven att klädstorlekar för kvinnor inte är att tänka på. Midjemåttet är ju fortfarande stort och ska jag köpa byxor efter midjemåttet så skulle röven behöva vara många centimetrar större. När jag i veckan beställde ny arbetsuniform, så tog jag herrbyxor, där stämde måtten bättre överens med mina.

 

Här är dagens mått:

 

Vikt:    75 kg     (-24 kg)

Byst:  104         (-15 cm)

Midja: 90 cm     (-23 cm)

Stuss: 95 cm     (-17cm)

Lår:     55,5 cm  (-10 cm)

Vad:    37,5 cm  (-3 cm)

 

/Anneli

Vikt:     80 kg

Byst:   108 cm

Midja:    94 cm

Stuss: 100 cm

Lår:      58 cm

Vad:     39 cm

 

Nu börjar livet återgå till normala proportioner. Jag har börjat jobba, vilket faktiskt var ett lyft, att inte hela tiden kunna fokusera på mig själv med allt bra och dåligt. Märkte att jag började bli manisk. Jag är nog fortfarande manisk, men inte fullt lika mycket haha.

 

Förra veckan var jag tillbaka i Lindesberg på 6-veckorskontrollen, som visade sig vara en träff med en sköterska som tog vikt, mätte midjan och tog ett enkelt Hb. Jag fick veta att jag äter för dåligt! Hb:et var godkänt men i lägsta laget och jag skulle förvänta mig att snart börja tappa håret. Det har redan blivit tunnare, men blir det extremt så får jag väl raka av mig det återstående också en tid. Det finns ju mössor, kepsar och snusnäsdukar!

 

Maten är fortfarande ett problem, speciellt mjölkprodukterna, som jag inte alls får i mig. Det slår tvärnit i strupen. Men jag hittade en burk gamla kalktabletter hemma, från Alg-Börjes som jag nu tar varje dag. Har också börjat dricka apelsinjuice blandat med en matsked proteinpulver en eller två gånger om dagen. Det är inte gott, men överkomligt.

 

När jag jobbar blir det en burk barnmat som jag vet att jag inte dumpar av, och som mellanmål: en banan.

Men det är nog ändå lite för dåligt, för när jag slutar på kvällen är jag så jäkla trött att jag bara stupar i sängen när jag kommer hem. I nuläget vet jag faktiskt inte hur jag ska kunna tvinga mig att äta mera? 

 

Jag har själv väldigt svårt att se minskningen, så jag kommenderar Jörgen att ta bilder ibland, men effektivast är att prova gamla kläder. Eva-Lena är också bra att ha, hon talar alltid om sanningen. Igår sa hon att jag ju inte har nån röv kvar - att min röv är plattare än hennes haha

 

Igår provade jag min gamla bussväst. Den har jag inte kunnat knäppa på den dag jag minns. Nu är den i största laget.

Om en stund kommer min far med blodtrycksmaskinen. Jag tror jag ligger lite lågt för jag blir ofta snurrig i huvudet (mer än vanligt) när jag reser mig hastigt. Kanske börjar det bli dags att sluta med blodtrycksmedicinen? Jag har redan fått sänka dosen med levaxin (för sköldkörteln) och jag hoppas på att jag, på sikt, kommer kunna sluta med diabetesmedicinen.

 

Men jag tycker livet är underbart nu (trots att det hällregnar just nu). Jag ångrar inte för ett ögonblick att jag gjorde operationen.

 

/Anneli

Jag tänker inte lägga ut filmen som Jörgen tog igår, den gjorde för ont att titta på men Jörgen tog några vanliga bilder istället.

 

 

Det började igår!

Jörgen filmade mig när jag lekte med Troja och Holger. När jag sedan såg filmen så blev jag alldeles kallsvettig - Jag såg ju fetare ut än jag gjorde innan jag började denna resa. Samtidigt började tvivlen komma: Jag skulle aldrig klara av att komma ner i normalvikt igen, att jag gick ner för långsamt.... Just den här mentala biten var jag inte riktigt förberedd på. Jag visste ju att jag sakta men säkert hade minskat 16 kilo, att mina mått stadigt minskade, att jag inte ens med bälte skulle kunna ha mina bussbyxor igen, men ändå fanns tankarna där.

Det enda vi hade upplysts om är att en ovanligt stor procent av de som genomgått en gastric bypassoperation utvecklar ett alkoholberoende. Jag kan säga att jag nu vet när det för dessa människor startar - i den fas jag befinner mig just nu.

 

Nu är inte risken för mig direkt överhängande. Senaste gången jag förtärde alkohol var för nästan 10 månader sedan - På Eva-Lenas 40-års fest den 29 september 2012 och gången innan dess var en gång under sommaren 2010. Jag bestämde mig när jag blev beviljad den här operationen, att helt avstå alkohol resten av mitt liv. Det är ingenting jag behöver eller ens tycker om så det var inget svårt beslut. 

 

Men själva känslan av hopplöshet var helt ny och oväntad. Det jag ofta glömmer bort är att det är en lååång process att bli av med alla kilon - att man inte vaknar en dag och, poff, så är man smal igen. Nu ska bara min hjärna inse det också. Det måste ta tid, hellre längre än kortare, för lös hud lär det bli vilket som. Jag skulle behöva börja träna genast, men det tar emot. Allra helst skulle jag vilja simma några gånger i veckan, men att ta sig iväg själv, klä av sig inför en massa okända människor och ta sig till en bassäng, är ett av mina mentala hinder som jag måste ta mig igenom. Vore bra om jag kunde övertala någon att följa med och simma?

 

Om en vecka tänker jag börja jobba. (Har sparat gamla byxor som varit för små som jag nu kommer i) Maten är fortfarande ett problem, men inte längre ett lika stort. Problemet är inte längre att jag vill äta för stora portioner, jag kan nu mäta med ögonen ungefär hur mycket jag kan stoppa i mig utan att få dumpa. Problemet är att jag ofta äter för snabbt. Då fastnar det i halsen istället och jag får inte i mig den mängd som jag behöver. Men det ska jag träna på denna veckan.

 

Här kommer dagens mått:

 

Vikt:      83 kg   (-16 kg)

Byst:    109 cm  (-10 cm)

Midja:   100 cm  (-13 cm)

Rumpa: 101 cm  (-11 cm)

Lår:        59,5 cm (-6 cm)

Vad:       40 cm    (-0,5 cm)

 

/Anneli

(fortfarande snusfri men med tuggummin och plåster)

Mår sådär! Dumpar ofta och ibland kan jag bara inte äta - det tar tvärstopp efter någon tugga. Hade en riktig down-dag igår. Kunde inte äta knappt någonting, så istället tog jag med mig Hjördis och gick en långpromenad där vi bl.a. klättrade lite i grusgropen både hon och jag. Dyngsvett när jag kom hem. Men det var positivt imorse - hade gått ner 0,8 kilo på en dag. Fast egentligen är det väl bra att jag inte rasar i vikt med tanke på den lösa överblivna huden. Fast idag blir det en lite mer behaglig promenad - fick lite ont i höfterna.

Det som tar längst tid att få bort är magen - den som jag helst vill slippa så fort som möjligt. Har också upptävkt att jag inte kan äta senare än två timmar innan jag ska gå och lägga mig annars blir det dumpning.

 

Förra veckan åkte jag in till Haga och tog bort clipsen. Det var nog bortåt 20 stycken - 3-4 clips per hål på magen. Nu är jag tejpad och ska så vara så länge som möjligt. Får inte sola magen alls i sommar och så ska jag undvika att använda bh tills det översta hålet är läkt. Det hålet var lite irriterat, så jag undviker att fara omkring en massa, känns lite skämmigt om något skulle hända om man inte har bh på sig!

 

Här är dagens mått:

 

Vikt: 86.0 kg

Byst:   114 cm    (-5 cm)

Midja:  104 cm    (-9 cm)

Stuss: 104 cm    (-8 cm)

Lår:       60 cm    (-5,5 cm)

Vad:      40,5 cm (+-0 cm)

 

Och jag är fortfarande snusfri (men konsumerar både plåster och nikotintuggummin)

 

/Anneli

 

Jaha, då var man hemma igen. Jag kom till avdelning 4 på eftermiddagen den 9/6. Vi var tre tjejer som skulle bli smala. Det visade sig att det var fullbelagt på fyran, så vi blev visade en trappa ner, till avdelning fem. Där togs det diverse prover, vi fick varsin infart, vi fick duscha i bakteriedödande medel två gånger, så håret blev som svinto. Så visade de oss hur vi själva skulle ta en spruta om dagen med blodförtunnande medel i en vecka. Så kopplades det på dropp och så var det natt. 

 

Strax före 06.00 väcktes jag av att Martina gjorde sig iordning och blev körd till operation. Anna och jag fick varsin påse dropp till och så blev det flyttning upp till avdelning fyra. Jag hamnade på rum 13. Nu fick jag duscha två gånger igen i bakteriedödande medel och därefter kom en sköterska och gjorde rent min navel. 

 

Ungefär vid 14-tiden blev det min tur att rullas iväg.

 

Inne på operationen hälsade jag på kirurgen (som inte såg helt oäven ut) och narkossköterskan. Jag fick lägga mig på operationsbordet och de gick igenom vad som väntade. Sedan kom masken fram och jag fick träna en stund på att andas. Det gick tungt att andas och jag fick lite lätt panikkänsla ett tag. Jag tittade på kirurgen och så, pang, var jag bara borta. Det var ju inte alls som man ser på film, att man sakta försvinner bort och allting liksom upplöses. Så nu vet jag det!

 

Jag blev väckt framåt kvället på uppvaket och de skulle prompt ha upp mig för att gå på toaletten. En stor gåstol ställdes fram och så hjälpte de mig upp ståendes och styrde mig till toaletten. Naturligtvis gick det inte att kissa, jag var ju knappt ens vaken. 

 

Jag leddes tillbaka till sängen och en manuell tömning påbörjades. Det var nog tur att jag inte riktigt var vid medvetande för annars tror jag det hade känts ganska skämmigt.

 

Sedan somnade jag om och när jag vaknade var jag tillbaka på mitt rum på fyran.

 

Nån gång på natten blev jag väckt för att jag skulle gå på toaletten. Nu gick det inte fullt så vingligt och jag tog mig dit utan hjälp. Kissade några droppar och blev jättenöjd och lade mig igen. Då tog sköterskan fram ett ultraljud där hon kunde se att jag hade kissat för dåligt igen. När hon började tala om att jag skulle få hjälp igen att tömmas så fick jag nog. In på toaletten och pressade allt jag orkade, och nu gick det! Ultraljudet visade att jag hade fått godkänt.

 

Tisdag 11/6

Klockan 08.00 var det frukost. Jag lassade på 1 dl filmjölk, som jag sedan höll på med i en timmes tid, då jag gav upp. Och så blev det dumpning! Jag kunde inte andas, blev kallsvettig, mådde illa och det värkte som sjutton i hela magen. En sköterska kom med tre tabletter som jag svalde. Sedan sov jag fram till lunch.

 

Lunchen var klockan 12.00 och bestod av en slät soppa som jag tror smakade lite av kött? Men jag är inte säker. Fick i mig hela portionen (ca 1½ dl)

Jag fick också en lista, där jag skulle skriva in allt jag stoppade i mig under en dag. Eftersom jag hade sovit bort så mycket tid så var det dags att börja dricka. Jag visste att man inte fick åka hem förrän man hade druckit ett visst antal decilitrar.

Lindesbergs vatten är mycket sämre än Örebros! Eller också kan det kanske bero på att mina smaklökar inte fungerar nåt vidare ännu.

Middagen var klockan 17.00 och det serverades fisksoppa. Skitäckligt, men jag pinade i mig alltihopa! 

Och så började natten. Fy helvete vad jag hade ont i ryggen. Kunde ju bara ligga på ryggen och jag hittade inget läge som fungerade. Som tur var hade jag laptoppen laddad med några avsnitt av Heartland så natten flöt på.

 

Onsdag 12/6

Frukost klockan 08.00. Idag tog jag mildyoghurt med vaniljsmak och det fungerade. Fick i mig alltihopa.

Vid 10.30 var det dags för rond och jag fick klartecken att åka hem. En liten söt AT-läkare fixade alla papper och gick igenom en massa saker som jag glömde direkt. 12.00 serverades det lunch - Svampsoppa, som smakade gummi. Då kom min pappa och hämtade mig.

 

På vägen hem stannade vi till hos mor och Sture. Jag fick med mig två vandringspriser som jag tydligen hade fått för gott på Bouvierspecialen i söndags. Jag lämnade kvar mina snusdosor hos morsan, för sista gången jag snusade var i söndags kväll. Nu kör jag med plåster.

När vi kom hem var min ork totalt slut, så jag lade mig en stund.

Försökte äta lite, men det smakade skit Förmodligen för att mitt Ph-värde har ändrats efter operationen. Började dricka vatten med pressad citron så mycket det gick. Kommenderade tillslut Jörgen till affären för att köpa aprikossoppa, som jag rörde ut med lite mjölk, och det gick att äta. Men kanske lite för mycket socker?

 

Därefter började värken. Det var ingen dumpning, men det värkte i magen, och det kändes som jag fick lite feber, allting var skit och tårarna bara rann. Fick i mig två alvedon och somnade igen.

 

På morgonen Torsdag 13/6 mådde jag bättre igen. Åt vaniljyoghurt till frukost. Ärren på magen har börjat klia lite. Till lunch och middag kokade jag ägg som jag mixade med varma koppen. Faktiskt ganska gott. Nu börjar jag kunna ligga på höger sida också, superbra.

 

Sex hål på en svullen mage

 

 

Nu är det snart dags! Två dagar kvar med enbart flyt. Det har gått jättebra (oftast) men ibland har jag haft svårt att dricka tillräckligt. Nu känner jag mig som om jag vore höggravid fast tvärtom. Jag tänker bara på operationen, om hur det ska bli efteråt, funderar på hur jag ska fixa maten efteråt, kollar recept - helt inne i mig själv. Men det är tur att jag har en sån förstående familj som lämnar mig ifred när jag behöver det. Ställde mig på vågen idag igen fast jag lovat mig själv att inte göra det förrän på söndag. Här är mina mått!

 

Vikt: 92 kg

Byst: 115 cm (-4 cm)

Midja: 105 cm (-8 cm)

Stuss: 107 cm (-5 cm)

Lår: 63 cm (kommer inte ihåg startmåttet)

 

Det jag längtar mest efter är inte att äta vanlig mat, utan att kunna skita ordentligt. Slippa dessa stenhårda harpluttar som det tar en evighet att bli av med! Och att kunna ha ett normalt kisseri. Nu måste jag springa på toan varje halvtimme. Nog med prat om mina toalettvanor!

 

Den senaste veckan har jag känt mig lite risig, kanske är det psykiskt, eftersom jag inte får bli förkyld innan operationen med risk att den då blir uppskjuten tills i höst. Men jag har snorat, känt mig febrig och inte haft någon ork. Men idag känns det faktiskt mycket bättre. Jag har till och med rytit åt grannungarna att vara tysta. De härjade och skrek så att Kelly inte ville vara ute utan gick in och lade sig i soffan istället. Jag antar att mitt tålamod inte är det bästa dessa dagar heller? 

 

Igår åkte jag och Jörgen och handlade på Marieberg, lite mjuka kläder att ta med till Lindesberg, plus ett kilo proteinpulver och multivitaminer som jag ska äta när jag kommer hem efteråt. Jag ville ha protein utan smak, och det enda som fanns var sojaprotein, men det är fullvärdigt och går att använda vid t.ex bakning också.

 

Idag är min mammas födelsedag, skulle ha åkt dit idag men hon vill inte ha besök och absolut INTE bli firad. Hon förklarade det med att det inte är något att fira - att man kommer ett steg närmare graven. Och det har hon ju faktiskt rätt i. Vi bestämde att vi, längre fram i sommar ska fira att det är onsdag eller något så att jag ialla fall får bjuda henne på något sött och hembakat.

 

Jag kommer inte ta med mig dator till Lindesberg så förmodligen kommer jag inte skriva här förrän jag är hemma igen, dock har jag telefonen med mig så jag kan kolla fb om det blir för tråkigt, kommer dock ha ljudet avstängt så om ni vill mig något går det bra att sms:a. Har laddat in två nya ljudböcker i mp3'n också. 

 

/Anneli

 

Idag var det dags att åka till Lindesberg igen. Ett gruppmöte var inplanerat med dietist Marina Sandberg. Det visade sig att vi bara var två stycken plus en sambo till den andra, som var en kille. Tyckte de båda såg bekanta ut, antagligen från bussen? Vi gick igenom hela förloppet, från kosten innan, själva ingreppet och livet efteråt. Insåg då att mitt liv för alltid kommer att ändras. Men det gjorde mig bara mera beslutsam att gå igenom detta. Min nya magsäck kommer ibörjan att rymma cirka 30 ml. Hon sa att den alltid kommer vara liten, den går inte att tänja ut speciellt mycket. Däremot så kommer den undre magmunnen att saknas vilket innebär att maten direkt kommer hamna i tunntarmen, där den transporteras ca 1½ meter obearbetad. Där är sedan den gamla magsäcken påkopplad med förgreningar till galla, bukspottskörtel och lever. Då börjar maten bearbetas. Det innebär att jag måste tugga väldigt ordentligt innan jag sväljer - resten av livet. Jag kommer bli opererad med titthålskirurgi, kommer få sex hål på magen. I en vecka efter operationen ska jag en gång om dagen ta en spruta Fragmin - som är blodproppsförebyggande, och så ska jag äta B12 (behepan), järntabletter (duroferon) och multivitaminer.

 

Därefter informerade hon om komplikationer som kan uppstå. Det var en hel del som jag inte orkar ta upp här. Det tar jag om/när de uppstår. 

 

Kosten då! Första veckan efteråt ska jag äta flytande: Mjölk, filmjölk, cambridge, varma soppor. 6 ggr/dag Sedan följer tre veckor med mjuk mat 6 ggr/dag. Faktist, resten av mitt liv ska jag äta sex gånger om dagen. Just nu längtar jag mest efter en hård smörgås med ost och paprika! Lunch och middagarna ska innehålla 1 dl protein, 1 dl kolhydrater och ½-1 dl grönsaker. Det svåraste för mig blir nog att tugga ordentligt och att vänja mig vid att inte dricka till maten. Mina middagar tidigare har bara tagit några minuter, nu måste jag ta mig tid!

 

Att lära mig hur min kropp fungerar med mat blir prio ett! Törs nog inte sätta mig och köra buss och riskera dumpning när jag kör.

 

På hemvägen svängde jag in till morsan. Hon är väldigt engagerad i min operation och ville läsa alla papper jag fick. Var också kanonhungrig och gjorde mig en supergod mintchokladcambridge innan jag åkte hem.

 

Till helgen är grabbarna och jag gräsänklingar, Jörgen åker till Borlänge och tävlar. Då åker vi nog till Marieberg och köper en äggkokare!! och proteinpulver och multivitaminerna jag ska äta efter operationen.

 

/Anneli

 Än så länge inte nervös. Det fungerar utmärkt att bara äta pulverdieten. Mestadels har jag ätit Cambridge 5 ggr/dag, men de dagar jag har jobbat har jag kört med färdigblandad Nutrilett och några Modifast 4 ggr/dag. 

Numera behöver jag nästan inte använda alarmet när det är matdags. De dagar jag tar Cambridge, blir jag hungrig efter tre timmar och de dagar jag tar Nutrilett/Modifast, blir jag hungrig efter fyra timmar. Märkligt hur stor skillnad 50 kalorier kan göra. I förrgår hade jag en riktig "down-dag". Jag tänkte på mat och godis hela dagen och har svårt att dricka det minimum på 1,5 liter vatten/dag, vilket, tror jag, har gjort att jag inte har tappat så mycket i vikt. Igår var jag, Erik och Oskar till stan och handlade mer Cambridge. Två lådor Choklad och två lådor Mintchoklad. Banansmaken är jag så trött på att jag nästan får kväljningar av och jordgubb hade jag en del påsar kvar av. Jag tycker att jag redan har fått mer energi, är piggare och gladare än på länge, och jag tror nog att mina orange jeans kommer sitta lite ledigare än vad de gjorde för två veckor sedan.

Over and out

/Anneli